Klassisk betingning är namnet på ett fenomen Pavlov studerade i början av 1900-talet. Han skulle egentligen studera hundars matsmältningssystem som börjar med att saliv utsöndras i munnen. Men han blev efterhand fascinerad av att hundarna började dregla så fort han kom in i rummet och innan de hade fått mat i munnen. Så han började studera detta fenomen istället.
Han startade en metronom och gav hundarna mat medan metronomen tickade. Detta gjorde han många gånger. Så satte han igång metronomen utan att ge hundarna mat. Då fann han att de dreglade i alla fall. Pavlov hade alltså fått hundarna att dregla när de hörde metronomen ticka. Han gjorde det samma med bland annat en bjällra, ljus och el-stötar. Även när hundarna fick en el-stöt började de att dregla.
På vetenskapligt språk kallas maten för en obetingad stimulus därför att den alltid och ensamt utlöser en reflex (1), i detta fall hundarnas dreglande. Vi kan säga att maten är en ”olärd” (obetingad) stimulus. Du behöver inte lära dig att dregla när du får mat i munnen – det bara sker. Ljudet från metronomen är däremot en betingad stimulus. Det är fortfarande en reflex som utlöses, dreglandet, men nu utlöses dreglandet av en stimulus hunden har ”lärt sig”.
Om vi tar ögats slutande som exempel kommer luft som blåses mot ögat leda till att ögat sluter sig reflexartat. Luften som blåses mot ögat är en obetingad stimulus då den alltid och ensamt utlöser reflexen (blinka). Tänk dig att vi slår ihop luftblåsandet med att individen ser ett grönt ljus flera gånger. Till slut kommer det gröna ljuset att utlösa blinkningen även om det inte blåses luft mot ögat.
När vi talar om klassisk betingning är det bara tal om stimuli och reflexer samt känslor. Vi har en obetingad stimulus och den utlöser en reflex hos individen. Så kan vi göra en betingad stimulus genom att upprepade gånger para betingad stimulus med den obetingade. Då kommer också den betingade stimulusen utlösa samma reflex. När vi talar om klassisk betingning är det alltså reflexer vi talar om.
Det finns fem olika reflextyper (1). Dessa är:
1. adaptiva reflexer (AR) som knäreflexen, salivreflexen (dregling) eller blinkreflexen.
2. orienteringsreflexen (OR), d v s att man orienterar mot det som utlöste reflexen, hjärtfrekvensen reduceras och hudens svettutsöndring ökar.
3. försvarsreflexen (DR) (defence reflex) som är förknippad med kamp- eller flyktreaktioner och förbereder kroppen på just kamp eller flykt.
4. ryckreflexen (startle) som du ser om du hoppar fram och skrämmer någon.
5. fasta beteendemönster (FAM ev. FAP)(fixed action patterns) som är mer komplexa beteenden hos djur men som likväl är bl.a. stereotypa, oberoende av erfarenhet och inte kan stoppas mitt i förloppet. Exempel är spindelns spinnande av nät, ändernas beteende när ett ägg faller ur boet och gökens sätt att tvinga sin avkomma på andra.
Alla dessa reflexer kännetecknas av att de har utlösts av en stimulus och har av individen inte ”medvetet” eller viljebestämt blivit utförda av individen. Reflexer är en automatisk, ofrivillig och stereotyp respons utlösta av en sensorisk stimulus (5). Du kan t ex inte bestämma dig för att inte avsöndra saliv när du får mat i munnen. En reflex är helt enkelt utanför din kontroll. Har du kontroll är det inte en reflex. Orsaken till att du inte har kontroll är att nervsignalerna från den sensoriska stimulusen aldrig når din hjärna. Signalerna går bara till ryggraden eller till hjärnstammen och därifrån till musklerna eller de organ som svarar (5).
Dessutom måste man, om man ska kunna karakterisera något som en reflex, veta att nästan alla individer inom en art visar samma beteende på precis samma stimulus. Alla hundar utsöndrar saliv när de får mat de gillar, och alla friska människor sparkar ut med benet när läkaren slår med den lilla hammaren på knät.
För att kunna kalla något en reflex måste vi också veta helt säkert att beteendet inte är inlärt. Det kan se ut som om naturen har ”bestämt” att vissa färdigheter är för viktiga för att riskera att djuret ska lära sig det på egen hand. Först när beteendet är medfött, gäller för alla inom arten, utlöses av en sensorisk stimulus och inte kan ändras av erfarenhet eller styras av individen själv, först då kan vi kalla beteendet en reflex (4). Och först när vi har med en reflex att göra är det tal om klassisk betingning.
Operant betingning
Operant betingning beskriver all inlärning som INTE handlar om reflexer, utan det man kan kalla ”viljestyrt” eller ”målinriktat” beteende. Vi kan gärna säga att individen opererar i miljön, därav ordet operant.
När vi talar om operant betingning eller operant inlärning, talar vi om beteenden som styrs av de konsekvenser (utfall) beteendet får (1). Om vi ska lära hunden att sitta, ger vi den en godbit när den sätter sig. Då kommer hunden att sätta sig igen för att se om den får något gott. Hundens beteende är ”målinriktat”. Den sätter sig för att få godbiten.
Skillnaden mellan klassisk betingning och operant betingning
Saker blir kanske lite klarare när man jämför klassisk och operant betingning. Ofta framställs dessa som om skillnaden är att klassisk betingning är en sorts ”passiv” inlärningsform medan operant betingning är en ”aktiv” inlärningsform. Detta är inte tillförlitligt. Klassisk betingning har med reflexer att göra. Operant betingning handlar om målinriktat beteende (göra något för att uppnå ett eller annat).
Man kan också säga att skillnaden är att responsen vid klassisk betingning UTLÖSES av bestämda stimuli. När man talar om operant beteende är detta UTFÖRT (2) (individen har som sagt ett mål med det den gör och beteendet formas av den konsekvens beteendet har).
Vid klassisk betingning har konsekvensen av reflexen ingen betydelse om reflexen upprepas nästa gång. Reflexen kommer alltid att utlösas oavsett vad den leder till (påverkas inte av straff eller belöning). Vid operant betingning är det endast konsekvensen av beteendet som styr om beteendet kommer att upprepas eller inte.
Låt oss ta några praktiska exempel på detta. Du är hos läkaren och hon ska kontrollera din knäreflex. Hon slår på knät och benet sprätter ut utan att du har bett om det – det är en reflex och du har därför ingen kontroll över ditt ben. Tyvärr är läkaren nyutbildad och hon har inte kontrollerat att det inte står något i vägen. Du smäller därför ditt ben rakt upp i undersökningsbordet. Det gör ordentligt ont!
Läkare blir lite förlägen, och måste göra om undersökningen. Även om du fick ont i benet kommer faktiskt benet sprätta ut igen när hon slår. Även om du upplevde smärta första gången, kommer reflexen att utlösas ändå. Och till och med om du åter sparkar benet hårt i bänken, kommer reflexen att utlösas när läkaren slår dig på knät ännu en gång. Detta kommer också att ske den fjärde, femte och sjätte gången (om du inte har gått hem vid det laget…).
Du är också med i ett försök där du har lärt dig att utsöndra saliv varje gång du ser ett rött ljus. Citron användes som obetingad stimulus därför att du alltid producerar saliv när du får en citronskiva i munnen. Det röda ljuset parades med citronen många gånger tills du utsöndrade massor med saliv när det röda ljuset tändes. Så kommer en man in och säger att du får 2 miljoner kronor om du inte utsöndrar saliv när ljuset tänds. Tror du att du blir miljonär? Dessvärre. Salivproduktionen är en reflex du inte kan styra. Så det är bara att gå hem, ta fram lottokupongen och hålla tummarna…
Reflexer är livsviktiga och automatiska mekanismer som säkrar jämvikt för din kropp och ligger utanför din vilja eller förmåga att välja. Reflexerna kommer alltså inte att styras av de konsekvenser beteendet får, och ändras inte vare sig du bestraffar dem eller inte. Det enda man kan ändra är vilka stimuli som utlöser reflexer – man kan inte ändra reflexen i sig självt.
Operant beteendet styrs emellertid inte av en obetingad stimulus eller betingad stimulus så som reflexivt beteende gör, men operant beteende kan också styras (2). Om vi ska lära hunden att sitta kan vi göra det genom att ge hunden en godbit när den sätter sig. Hunden kommer då att sätta sig för att få godbiten. Vi ger hunden en godbit varje gång den sätter sig snabbt, och vi säger ”sitt” samtidigt som den sätter sig eller vi påverkar den att sätta sig. Efter ett tag säger vi ”sitt” först, och när hunden sätter baken i marken belönar vi den med t ex en godbit.
Detta är ett exempel på operant betingning. När vi kommer med ett kommandoord måste hunden utföra ett beteende för att få belöningen. Hunden UTFÖR en handling, att sätta sig, för att få godbiten. Detta beteende utlöses inte av kommandot som en reflex utan är ”målinriktat” och viljestyrt. Hunden sitter när du säger det för att den då får belöningen. Nu har vi alltså beteendet ”sitt” på kommando, och varje gång vi säger ”sitt” sätter hunden sig fint.
Kommandot ”sitt” kallas på vetenskapligt språk för en diskriminativ stimulus. Detta är en stimulus som signalerar att ett bestämt beteende vill få en bestämd konsekvens (1). Låt oss ta telefonen som exempel. Telefonen ringer. Detta är en diskriminativ stimulus för beteendet ”att ta telefonen”. Konsekvensen av att du tar telefonen är att du får prata med någon i den andra ändan, men detta sker bara när telefonen faktiskt ringer. Om du tar telefonen när den inte ringer är det aldrig någon som säger ”hej” i den andra änden.
Våra kommandon fungerar på samma sätt. När hunden hör ordet ”sitt” signalerar det till hunden att beteendet att sätta sig utlöser en bestämd konsekvens (kanske får den en godbit). Men när vi inte säger ”sitt” kommer det att sätta sig inte att leda till något speciellt.
Många tror att det är tal om klassisk betingning när vi lär hunden ett kommando. Detta är fel av två skäl: Sitt-kommandot är INTE en betingad stimulus, och sitt-beteendet är INTE en reflex (hunden kan välja om den vill sitta eller inte). När vi talar om kommandon och övningar som vi lär våra hundar är det alltid tal om operant betingning där kommandoorden är diskriminativa stimuli och beteendena är OPERANTA beteenden, inte enkla reflexer.
Det är stor skillnad mellan obetingade och betingade stimuli och diskriminativ stimulus. En obetingad stimulus utlöser alltid och ensamt en reflex. Efter betingning kommer en betingad stimulus också utlösa samma reflex – varje gång – oavsett konsekvens (utfall). Men en diskriminativ stimulus utlöser inte reflexer så som obetingade och betingade stimuli gör i klassisk betingning (1). En diskriminativ stimulus signalerar att ”om du utför beteendet kommer det att leda till en bestämd konsekvens”. Individen har alltså ett val. När telefonen ringer kan man låta den ringa eller man kan lyfta luren. Lyfter man av luren är konsekvensen av detta beteende att man får prata med någon (om det är förstärkande eller inte beror på personen i andra änden…)
När man säger ”sitt” till hunden har den också två möjligheter. 1) Den kan sätta sig eller 2) den kan låta bli att sätta sig. Hunden har ett val då det att sätta sig inte är en reflex. Ordet ”sitt” är en diskriminativ stimulus som kan signalera att om hunden sätter sig kan den bli belönad (eller kan signalera att om hunden inte sätter sig blir den tryckt ner i sättande eller ryckt i örat).
Om våra kommandon vore betingade stimuli som i klassisk betingning skulle de ha utlöst ett beteende varje gång, i alla situationer och utan att vi belönat hunden för att utföra beteendet. Tar vi inkallning som exempel vet vi alla att inkallningsordet inte alltid, i alla situationer, leder till att hunden kommer ögonblickligen…, i alla fall inte om vi aldrig belönar hunden för att komma.
Kommandot ”sitt” är alltså en diskriminativ stimulus, som fram till nu har signalerat att hunden kan få en godbit när den sätter sig. Så säger vi ”sitt”, men istället för att få en godbit får hunden en kraftig el-stöt i baken. Detta upprepas flera gånger. Varje gång hunden sätter sig ger vi den en ordentlig stöt. Hur sannolikt är det att hunden sätter sig nästa gång du säger ”sitt”? Inte särskilt sannolikt, så länge hunden inte är av den machosistiske typen.
Här har vi ett väldigt bra test på om det är tal om klassisk eller operant betingning. Ett klassiskt betingat beteende kommer att utlösas trots konsekvenserna beteendet har. Ett operant betingat beteende kommer att ändras av konsekvenserna beteendet har. Ditt ben sprätter ut även om det gjorde vanvettigt ont att sparka det i bänken – du har ingen kontroll på det som sker. Hunden däremot slutar att sätta sig när du säger ”sitt” om den får en häftig stöt i baken varje gång den sätter sig. När du säger ”sitt” utlöses alltså ingen reflex, men hunden kan välja att sätta sig eller välja att låta bli – att sitta är viljestyrt. Man kan säga att diskriminativ stimulus inte UTLÖSER beteende – men den ökar sannolikheten att hunden UTFÖR beteendet att sätta sig (3).
Många anser att springandet till dörren när det ringer är ett exempel på klassisk betingning. Om detta vore ett utslag av klassisk betingning skulle alltså ”att springa till dörren” vara en reflex. För att det ska kunna vara en reflex måste den vara genetisk, alltså inte inlärd, den kommer inte att styras av konsekvenserna beteendet medför och det måste existera en obetingad (olärd) stimulus som alltid utlöser reflexen. Men ”att springa till dörren” är inte genetiskt. Hundar slutar att springa till dörren om det aldrig är någon där när det ringer på och det finns ingen obetingad stimulus som får hunden att springa till dörren om det inte ringer på.
”Att springa till dörren” är ett operant beteende och detta beteende är beroende av beteendets konsekvens. Dörrklockan är en diskriminativ stimulus som efterhand säger något som ”om du springer till dörren nu, möter du människor där.” Eftersom ”att springa till dörren” är ett viljestyrt beteende kan faktiskt hundar välja att inte springa till dörren när det ringer på. Det sker inte så ofta här i huset i alla fall men om det finns mat i köket lämnar de inte rummet frivilligt – inte ens för att möta människor.
Men den klassiska betingningen var inte död...
Däremot kan de flesta hundar undan för undan visa ökad aktivitet eller stress när det ringer på. Detta är känslor och reflexer som utlöses av ringklockan och de kan inte styras av hundarna. Här är det tal om klassisk betingning. Ringklockan UTLÖSER en del ”icke-viljestyrda” känslor och reflexer men att resa sig upp och springa till dörren är viljestyrt och UTFÖRS av hundarna därför att de möter människor utanför dörren eller i hallen.
Sammanfattning
Klassisk betingning handlar om reflexer. Dessa reflexer utlöses och kan inte styras av individen. Reflexerna är lika för alla inom samma art och kan inte förändras. De påverkas inte av konsekvenserna beteendet får.
Operant betingning handlar om inlärning av ett beteende som är ”målinriktat” och viljestyrt, där individen gör något för att uppnå ett eller annat ( t ex sätter sig för att få en godbit). Operant beteende styrs av konsekvenserna beteendet får där vi ser mer av beteenden som förstärks och mindre av beteenden som bestraffas.
Referenser
1. Læringspsykologi (Svartdal & Flaten)
2. Handbook of applied behavior and learning (Lindsey)
Äntligen är den här - sannolikt den mest omfattande bok som har skrivits om tävlingsinriktad lydnadsträning tills nu. Boken tar upp inlärning av samtliga lydnadsmoment i SBK:s lydnads- och bruksprov. Men inte nog med det. Den tar sig också an den inlärningsteori som ligger bakom metoderna, mer än vad någon annan hundbok tidigare har gjort. Detta är en avancerad bok för den seriösa hundägaren som vill utveckla sina egna träningsfärdigheter så långt som möjligt.
I den här boken lär du dig hur du kan träna upp en bra sökhund oavsett om du tränar sök för tävling, räddningshund/tjänstehund eller bara för aktivering och för att det är roligt. Författarna delar upp söket i fyra huvuddelar och går systematiskt igenom inlärningen av varje del. Flera av inlärningsteknikerna som beskrivs i den här boken är helt banbrytande och har inte tidigare beskrivits i andra böcker om sök!
Vad är klickerträning? Det vet du mycket mer om efter att ha läst denna bok. Här lär du dig de grundläggande teoretiska principerna i klickerträningen och hur du kan träna efter dessa principer i praktiken.
När Emma Parsons, beteendekonsulent för hundar, upptäckte att hennes egen hund var aggressiv, utvecklade hon innovativa och effektiva strategier för att lugna ner, ändra och forma om utagerande beteenden hos hennes egen hund, så väl som hos klienternas hundar. Nu finns Parsons strategier, som alla grundar sig på positiv förstärkning, tillgängliga för alla. Med mer än 40 tydliga övningar som presenteras i ett receptformat som är enkelt att följa.
Nu har Melissa C. Alexander, moderator för Internet diskussionsforumet ClickerSolutions, i en oumbärlig bok sammanställt tydliga och exakta svar på 110 av de vanligaste frågorna som ställs om klickerträning. Klickerglädje! är fullspäckad med information för erfarna tränare såväl som för nybörjare.
Massage och stretching är ett utmärkt sätt att stärka kontakten mellan dig och din hund. Med massage och stretching minskar risken för muskelrelaterade skador och beröringen får hunden att slappna av samtidigt som massage påverkar kroppens naturliga rörlighet upp i hög ålder. I denna färgglada bok lär du dig grundläggande massage- och stretchingtekniker. Enkla steg för steg instruktioner hjälper dig att själv kunna massera och stretcha din hund. Även grundläggande muskellära behandlas, liksom när du inte ska massera och stretcha.
Det här är boken din hund har väntat på! Boken innehåller en stor samling recept på hemlagat godis som garanterat kommer få din hund att dregla.Du får också lära dig hur du lyckas genom att använda godis när du tränar din hund. För ju bättre godis du har, desto bättre kommer träningen att gå. Och de bästa godisrecepten hittar du här!
