Jag har just återvänt från en fantastisk ridsafari i Kenya. Jag reste med mina kunder i en liten grupp med 7 erfarna och äventyrslystna ryttare från Sverige. Vi upplevde den mest enastående ridsafari med spännande möten (djur och människor) såväl som fantastiska naturscenerier.
Bl a fick vi bevittna en svart leopard som sprang framför oss till säkerheten bland träden (efter misslyckad morgonjakt). Svart Leopard har aldrig dokumenterats, men man tror sig ha sett en vid ett par tillfällen i Sydafrika för ett par år sedan. Riktigt spännande, precis som möten med ensam elefant hane som utmanade oss på hästryggen, genom att fälla ut öronen och ta ett par raska steg mot oss. Efter att ha bockat av ca 40 intressanta djurarter på vår lisa, kom vi riktigt nära tre gepardhannar som var på väg ut på kvällsjakt (vår sista kväll). Fartfylld ridning, hopp över stockar som blivit till när elefanterna "välter" ner träden för att äta bladverken. Suuuuperkul vecka helt enkelt!
För ridresorna: www.greenways.se
Men, för mig väntade något som gjorde resan ändå mer intressant - hundträning så klart:
När övriga (min grupp resenärer) sussade mitt på dagen och åkte på jeepsafari, blev jag ombedd att titta på och hjälpa till med träningen av två blodhundar som donerats till Nationalparken. Projektet med hundarna och deras 2 skötare, går ut på att få fram bra spårhundar att spåra upp tjuvskyttar med. Syftet med vårt möte var att ta fram en ny träningsplan och hjälpa tränarna att komma vidare i arbetet.
I Nationalparken finns nu endast 17 exemplar av spetsig noshörning (black Rino). De är utrotningshotade och extremt hotade då man ständigt stöter på spår av tjuvskyttar i parken.
Blodhundarna visade sig vara två underbara individer (min första kontakt med denna ras). Det blev mycket "dräggel" i mitt ansikte och i mina öron när vi bekantade oss med varandra.
Självklart såg jag det som en spännande utmaning att hjälpa dem med detta, även om tiden var mycket kort. Det är ju extra spännande när arbetet med hundarna kan vara till en sådan stor nytta. Men det är ju också farligt. Tjuvjägarna använder giftpilar med dödlig utkomst.
Min erfarenhet av just den här typen av arbete är mycket begränsad. Jag har grundutbildning i klickerträning och positiv förstärkning och god kunskap i att få fram bra inlärning som resultat av erfarenhet.
Till min besvikelse fick jag följande klart för mig efter samtal och förfrågningar, vilket var mitt första steg för att få veta "vad vi har":
- Hundarna lever i bur hela dygnet (utom när de rastas kort samt ett par spår som de får gå/springa varje dag).
- Ingen social kontakt eller kärleksfull relation med sina skötare. Masaierna har en kultur helt olik vår. Djuren har ett syfte/ändamål att vara oss till nytta, de (hundskötarna) såg helt frågande ut när jag "vänslades och lekte" med hundarna.
- Ingen daglig motion.
- Inget träningsprogram.
- Ingen lek.
- Knappast någon belöning har används över huvudtaget.
- Tyvärr syntes det tydliga bevis på historia av positiv bestraffning (tillför obehag).
- Den äldre hunden (ca 8 år) var ovillig att ta upp spår (såg lite rädd ut).
- Den yngre (Bosco), var mycket spårduglig, men knappast motiverad nog att kunna hålla ut längre sträckor samt att hålla fokus.
För att få igång god arbetsglädje och lära hundarna att lära (såväl som skötare) började jag med lite demonstation och förklaring av grunderna:
Vi/jag jobbade i nästan 2 timmar växlingsvis med en korsningshund från familjen. Detta för att den var otroligt snabb, glad, föremålsintresserad mm. Här syntes inga tecken på historia av bestraffning. Jag såg bäst möjligheter att nå resultat som visar alla berörda (projektledare, parkvakter, hundskötare) vad klickerträningen går ut på och dess enastående fördelar. Jag ville få fram snabbt resultat av förändrat beteende som resultat av erfarenhet helt enkelt. Jag ville också visa dem fördelarna med att bygga upp en bred repertoar av belöningsformer som sedan kan varieras och användas i träningen. Hunden vi jobbade med var fantastisk och mycket lättjobbad, men blev till slut trött så klart.
Doggie Zen, handtarget (sprang mellan 3 av oss till slut), tasstarget, nostarget, stå med kontakt, ligg, sitt, backa och stå med framtassarna på en kista/låda blev resultatet. Alla var mycket imponerade och lyhörda.
Nu hoppas jag bara att grundstenarna föll på plats och att man verkligen förstod alla de viktigaste bitarna (även om det är svårt på så kort tid). Syftet med demonstrationen var alltså att visa hur lätt inlärningen går med glädje, lek, kreativitet (från förare och hund) mm.
Masaierna som tittade på trodde (framkom efter div översättningar) till att börja med, att jag utövade någon form av tankeöverföring till hunden när den bjöd alla beteenden frivilligt. Jag vet inte hur mycket de egentligen förstod om jag ska vara ärlig, men Patrick som är projektansvarig och driver ridsafarin var mycket observant och intresserad av klickerträningen. Det visade sig sedan att han beställde "Klickerträning för din hund" på engelska på min inrådan).
Nu till blodhundarna:
Vi tog fram den bättre hunden för att se hur de jobbade och vad hunden kunde.
Hundföraren talade bara sitt språk, men ett par kommandon var samma för dem som jobbade med hunden. Under det ca 1 km långa spåret upprepades kommandot ca 50 ggr. Det var något i stil med "get back on track".
Min bedömning var att det tjatades på tok för mycket och hunden inte alls lyssnade på föraren. Hunden spårade i mycket rask takt (alla fick springa) och slarvade en hel del.
Belöningen var undermålig och inte alls tillräcklig för att skapa motivation. Men hunden jobbade ändå ganska bra.
Efter att vi gått igenom alla mina iakttagelser gjorde vi en plan med upplägg för "success".
Nästa spår lades, lättare och kortare för att om möjligt få tillfälle att belöna endast bra spårarbete. Figuranten fick goda korvar med i fickan och uppmanades att vara superglad och leka och visa stor förtjusning när hunden fann honom. Vi gjorde 3 av dessa övningar och resultatet lät inte vänta på sig. Inget tjat om "back on track" var nödvändigt och hunden belönades enbart för väl utfört arbete då spåret var så kort och lätt att den klarade det utan fel. Figuranten drog en pinne efter sig, så att vi som gick med hunden kunde följa hundens arbete och läsa av hunden rätt. Därmed kunde hunden uppmuntras och stärkas i rätt val och bra arbete och hundföraren lära sig att läsa hunden när den arbetar för att sedan känna igen signalerna i det viktiga arbetet som väntar dem. Klädnypor med band skall inskaffas.
Det sista spåret var ca 1 km, gick kanonbra och belöningen var mycket uppskattad. Superglad och arbetsvillig hund!
Hund nr 2 (som inte velat spåra):
Mycket bus, lek och belöning med hunden! Därefter provade vi ett väldigt lätt, kort spår. Hunden tog upp och belönades rikligt av figuranten som var väldigt nära. Därefter följt av massor av kul lek och dragkamp. 3 nya spår lades under eftermiddagen. Alla gick mycket bra. Hunden spårade men stor glädje och motivation och belönades rikligt. Inga problem!
Plan för fortsatt träning:
Omedelbart ska följande ändringar göras i de dagliga rutinerna:
- Hundskötarna ska motionera hundarna 1-2 timmar varje dag. Masaierna har enastående kondition (tjuvskyttarna likaså), det borde inte vara några problem för skötarna att jogga med hundarna en tur varje dag. Kombinera med lek och bus. Dragkamp och bollar mm. Det ska vara superkul att komma ur buren/hundgården och få chansen att arbeta och leka.
- Försök att införa mer social gemenskap med hundarna och låt dem vara tillsammans. (uppenbarligen goda vänner men ligger i två olika separerade burar).
- Jobba endast med positiv förstärkning och absolut inga bestraffningar (possitivt straff). Om/när skötarna lär sig mer om träningen, kan de även använda sig av att något hunden vill ha, tas bort (håller tillbaka eller tas bort).
- Anpassa kriteriet efter vad hunden klarar av med gott resultat. Gör spåren successivt svårare och längre i den takt som passar hundens förmåga. Läs hunden, är den trött, törstig, förvirrad mm. Avbryt och hjälp hunden tillbaka i arbetet med ny energi så att den kan lyckas. Belöna mycket rikligt och gör arbetet till något lönande och kul för hunden.
- Var noga med avstånd från tidigare spår, vind och andra förhållanden. Notera hur spåret läggs (markeringar) så att hunden får stöd i arbetet under träning (som senare fasas ut mer och mer).
- Lägg spår med olika tidsintervaller (t ex 1-2 dygn varierat i olika timmar). Figuranten kan återgå till slutplatsen nästa dag (från rätt håll så klart och väl markerat spår så att figuranten hittar till rätt plats).
- Hundarna måste läras att spåra i högt tempo, såväl som långsamt så att skytt och parkvakter mm hinner med utan svårighet.
Mer att tänka på:
Försök ta reda på vilket gift som används i pilarna. Finns det motgift, behandling? Masaierna i byarna som flyttar runt (nomader) har stor kännedom. Kanske kan de vara behjälpliga. Med goda kontakter kan kunskap och erfarenhet bevaras och komma till nytta. Var förberedd så att hundar och människor kan behandlas snarast om de träffas. Kan hundarna ev "kläs" med skyddsdräkt som pilarna inte tränger igenom? Hur ska hunden hanteras när den kommer nära tjuvskytten så att den inte skadas?
Det finns mycket att fundera över när väl hundarna utför arbetet till belåtenhet. Uppenbarligen har man redan fångat flera tjuvskyttar den senaste tiden (med Boscos hjälp) så arbetet är oerhört viktigt.
Jag har redan en ny resa planerad under 2010 och det ska bli kul att se hur arbetet med hundarna utvecklats. Om någon läser detta och vill komma med bra förslag på detaljerad träning för dessa hundar, gör gärna det! Det vore superkul!
Från december-09 finns en nyproducerad kort film (bildspel och film) från resan för utlåning. Hör av Dig så skickar vi den!
www.greenways.se
9/11-09, Mary Tjärn Wright
|
