 |
|
|
Grönlandshund
|
| Str: |
Stor
|
| Aktivitetsbehov: |
Stort
|
| Pälslängd: |
Langhårig
|
| Behov av pälsvård: |
Minimalt
|
| Allergivänlig: |
Nej
|
Generell beskrivning:
Grönlandshunden är för det första en hund för friluftsmänniskor. Det är den perfekta turkamraten för den som gillar att färdas i skog och mark året om. Under vintern kan du som skidlöpare tolka eller ha med dig ditt bagage i hundens pulka eller släde. Eller så kan du köra med nomadsläde om du har flera. En flott sätt att färdas på om du inte känner hemma på skidor. Under sommaren kan hunden bland annat användas som klövjehund.
Med sin goda päls kommer du alltid att kunna ta med dig hunden även om du inte har möjlighet att ta in den på t ex Turistföreningens stugor i fjällen. Under vintern är denna päls tät och varm och hunden håller sig varm trots stark kyla och vind. Under sommaren hjälper pälsen hunden att hålla sig varm och torr trots regnigt väder. Den har sin utgångspunkt från en miljö som kräver mer än vad du som friluftsmänniska i Norden kommer att ha behov att utsätta den för.
Psyket
En grönlandshund är en hund som tål det mesta av vad som krävs av en hund hos inuiterna (eskimåerna), urbefolkningen den har sitt ursprung hos. Den är därför både hårdför och självständig. Den kräver en uppgift som sätter klara gränser och inget tvivel om vem som är chefen, nämligen människan. Om detta led i uppgiften är satt på plats kommen den inordna sig alla människor med normal auktoritet. Den är ingen enmanshund och trivs gladeligen med alla som är villiga att ge den det minimum av skötsel och uppmärksamhet som den kräver.
Vaktinstinkten är vanligtvis inte utpräglad hos denna ras. Har man först och främst tänkt sig att skaffa en vakthund bör man därför hellre leta bland tjänstehundsraserna. Den är däremot ett flockdjur och har behov av kontakt. Självklart ska hunden ha kontakt med sin ägare och den brukar också ha stor glädje av att vara tillsammans med andra.
Språket:
Grönlandshunden har ett mycket uttrycksfullt språk. Både inför människor och andra hundar. Den är lätt att ”läsa” när du först lär känna polarhundraserna. Den ger tydliga tecken om sitt humör och vilket intresse den har för kontakt. Den kan också ”prata” samtidigt som den visar tydligt med hela kroppen vad den menar. De som inte känner hundens kroppsspråk kan bli skrämda då ”pratet” hos enskilda liknar morrning, men samtidigt rör hunden mer eller mindre hela kroppen medan den ”pratar” och det bör därför inte vara något tvivel om att den visar att den vill ha kontakt under sådant beteende.
Grönlandshunden kan inte skälla som de flesta andra raser. Däremot ylar den. Den kan läras av med att yla med den trivs med att sända upp en serenad då och då, särskilt i flock.
Den kan också ”skrika” något som kan låter förfärligt. Enskilda utomstående kan dessvärre av och till missförstå och tro att man bedriver djurmisshandel om de hör en grönlandshund skrika. Det är stora skillnader från individ till individ vilket ljud och styrka som kommer och vissa är helt tysta. Som regel kommer skriken under glädje, t ex i förbindelse med att selen eller kopplet tas fram eller matskålen blir rörd, men de kan också använda ljuden till att påkalla uppmärksamhet.
Förhållandet till andra hundar:
Ursprungligen har hunden levt i familjegrupper. Ett hundspann hos inuiterna består som regel av föräldrageneration och avkomma. Inbördes skaffar de sig en rangordning där först och främst ålder och styrka, speciellt psykisk styrka, spelar in. Samtidigt är utomstående hundar, hundar från ett annat spann bara en konkurrent om maten och inte en del av hundens flock som ska tas omhand.
Detta avspeglar sig i hundens reaktionsmönster. En hund som bor själv och bara har sporadisk kontakt med andra hundar kan ha en tendens att hävda sitt territorium för främmande hundar eller hundar man sätter ihop dem med. Hundar som växer upp tillsammans kan, om ålders och styrkeskillnaden är minimal, ha ett oavklarat förhållande sins imellan och som kan bli ”blodigt allvar”. Ofta är detta förbundet med osäkerhet för att en del av hundens ”uppgifter” i gruppen som den normalt skulle ha vuxit upp i saknas.
Samtidigt trivs grönlandshunden med sällskap av andra hundar. Vissa hävdar att man bör minst ha två om man ska en sådan hund. Personligen anser jag inte detta vara nödvändigt men den kommer att kräva mer av dig och din tid om du bara har en.
Jaktinstinkt:
Grönlandshunden har en stark jaktinstinkt för större djur som rådjur, får, ren, och liknande och den säger heller inte nej tack till en kaninstek om den får möjligheten. Detta måste man vara klar över när man skaffar sig en sådan ras. Sommartid måste man vara uppmärksam under den ordinarie koppeltvångstiden. Man ska kolla halsband, koppel och uppställningsplats och se till att hunden är ordentligt uppstallad. En hund som normalt går fint i koppel kan prestera ett duktigt ryck vid möte med får, något man själv och kopplet måste kunna hantera. Rasen ”jagar” mer på syn än spår men man kan aldrig garantera att ett fristående spår som korsar ens väg inte får hunden att lämna gården. Och dessvärre kan de ha en tendens till att ”stänga” öronen för sin ägare när bytet är inom räckhåll.
Detta gäller i ännu större grad för hundar som är uppvuxna på ställen där hunden normalt inte kommer i kontakt med sådana djur, t ex i en stad. Samtidigt kan ägaren vara oförberedd för att hunden normalt är lydig och bra att ha att göra med. Även hos rasens lydnadschampions ligger detta latent och kommer att dyka upp om tillfället kommer.
Motion
En grönlandshund är en hund som har ett stort behov av motion. Speciellt unghundar har en hög aktivitetsnivå och kräver jämn motion och inte bara luftning. Samtidigt är detta också en hund som kan slå sig till ro under en längre tid nästan var som helst. Min erfarenhet är att om hunden får anledning att bli duktigt trött minst en gång i veckan kommer den för det mesta vara lugn och behaglig resten av tiden. Men tränar man ofta kommer hunden att förvänta sig detta och blir orolig om det tar för lång tid innan man går ut igen. Ju bättre form, desto högre krav.
Har man en eller två hundar är det bra att använda cykel eller skidor och låta hunden sträcka ut och springa av sig överskottet. Det håller sällan att bara gå och låta hunden springa fritt som självmotion. Har man flera spänner man dem normalt vid en släde eller pulka vintertid och framför en vagn på sommaren. Detta är aktiviteter som hunden brukar älska.
Av Katinka Mossin
|
Rasstandard:
Ursprungslandet är Grönland, men hemlandet är Danmark. Grönlandshunden är en mycket kraftig polar spetshund byggd för uthållighet i arbete som draghund under arktiska förhållanden. Tillåtet med storleksvariation, så länge inte arbetsförmågan eller harmoni påverkas.
Beteende/temperament: Energisk, mentalt stark, orädd. Energisk och otröttlig draghund. Vänlig inför främmande, som draghund känner den sig inte knuten till en bestämd människa. Passar inte som vakthund. Visar stark jaktinstinkt vid jakt på säl och björn.
Bred och svagt välvd skalle, bredast vid öronen. Tydligt men inte skarpt markerat stop. Nostryffeln ska vara stor och mörk, följer pälsen färg. Ofta leverfärgad hos hundar med rödgyllene päls. Kan vara köttfärgad om vintern. (vinternos)
Tunna, strama läppar. Kraftiga käkar. Regelbunden, mycket kraftiga, sunda och starka tänder. Saxbett.
Mörka ögon föredras, men färgen kan harmoniera med pälsfärgen. Svagt snedställda, varken djupliggande eller utstående. Stram ögonlocksrand. Uttrycket frimodigt och orädd.
Förhållandevis små öron, trekantiga, avrundade spetsar bärs stramt stående. Mycket rörliga och uttrycksfulla. Stark, förhållandevis korthals.
Rak och stark underarm. Stark och elastisk handrot. Stark och spänstig, svagt snedställd mellanhand. Förhållandevis stora kraftiga och runda tassar. Starka klor och trampdynor.
Stark och ganska kompakt kropp, bara lite längre än hög. Rak eller bara lite fallande överlinje. Rak rygg och bred länd. Lätt fallande kryss. Djupt och brett bröst, inte tunnformad.
Högt ansatt svans, tjock och buskig. Bärs i en böj eller lätt rullad över ryggen. Mycket muskulöst bakparti med kraftig benstomme. Måttligt vinklad. Väldigt starka lår.
Rörelserna ska vara effektiva. Harmoniska, flytande och otröttligt trav är viktigt för en draghund. I utställningsringen bör den ledas fram i lös lina i ett måttligt trav. God steglängd i fronten och bra frånspark bak.
Dubbel, dvs. mjuk päls, tät underull och överpäls bestående av raka, grova hår utan lockar eller böljande. På huvudet och benen är pälsen förhållandevis kort, på kroppen lite längre och rikligare. Lång päls på undersidan av svansen så att den verkar buskig.
Alla färger och färgkombinationer är tillåtna bortsett från albino.
Mankhöjd: Hannar 60 cm eller mer, tikar 55 cm eller mer.
|
|
 |
Ska du köpa valp? Förbered dig väl!
En väluppfostrad hund är en lycklig hund! För att kunna ge din valp en bra start i livet är det viktigt att du lär dig så mycket som möjligt om hundträning och om hundars beteenden.
Canis-redaktionen rekommenderar speciellt följande böcker till nya hundägare:
Se flere rekommenderade hundböcker här.
Gå en valpkurs!
Förutom att läsa bra hundböcker rekommenderar vi också att du anmäler dig till en valpkurs.
Se Canis Hundskolas kursplan här.
|
|
|
|
|
